Storsvedsbästan

Bild på ett träd.

Storsvedsbästan innan den föll. Foto: © Karin Kers.

Storsvedsbästan är en fridlyst lind som är känd flera hundra år tillbaka som Linnès lind. Linden finns omtalad i Carl von Linnès "Dalaresa".

Storsvedsbästan föll vid höststormarna 2002 men trädet lever fortfarande. De liggande kronorna grönskar och vid stambasen har nya skott kommit upp. Ett stängsel har satts upp runt de nya skotten för att hindra att de betas av viltet. När de nya skotten är tillräckligt höga kommer vi att ta bort stängslet.

Hur man hittar till Storsvedsbästan

Från Rättviks centrum följs väg 301 mot Furudal. I Gulleråsen, efter cirka 23 km, tag Hampusgatan till vänster. Följ vägen in i skogen och tag höger, efter cirka 1 km, där vägen delar sig. Fortsätt cirka en kilometer. Skyltat Storsvedsbästa på vänster sida.

Storsvedsbästan är skyddad som naturminne sedan 1997 och numera (2010) är hela området ett naturreservat vid namn Storsveden.

Inom naturminnet gäller förbud att

  • uppföra byggnad eller anläggning
  • spränga, gräva, schakta, utfylla, tippa, dika eller skyddsdika
  • bedriva täkt
  • anlägga mark- eller luftledning
  • anordna upplag
  • röja, gallra, avverka, markbereda, plantera, så eller utföra annan skogsvårdande åtgärd
  • skada växande eller döda, stående eller omkullfallna träd och buskar, gräva upp eller plocka örter, mossor, vedsvampar och lavar
  • framföra motordrivet fordon

Carl von Linné

Redan på 1700- talet var Storsvedsbästan ett träd som många kände till. När Carl Linnaeus, sedermera Carl von Linné, gjorde sin dalaresa år 1734 skriver han att minsta barn visste var trädet fanns. Han berättar också om att folket i bygden kallade trädet för Halmträd (alm) och hur somliga menade att trädet bara blommade vid stora förändringar i landet.

Strax före kung Karl XII:s död skulle trädet ha blommat med svarta och vita blommor! Linné kunde dock konstatera att det var en vanlig lind och drog slutsatsen att lindar här uppe är sällsynta. Vid tiden för Linnés resa var Storsveden ängsmark, slog, och först på 1900-talet slutade man att nyttja marken för höskörd.

Karl-Erik Forsslund

I början av 1900-talet passerade Karl-Erik Forsslund genom Gulleråsen på sin färd längs med Dalälven från källorna till havet. Vid denna tid tycks trädets betydelse ha minskat och han noterar att "man knappt ens visste dess plats". I en bygdeskrift från 1930-talet, "Boda-bygden", beskriver E. H. Nord Storsvedsbästa som en tvåstammig lind.

Huvudstammen hade då en omkrets av två meter vid roten och var cirka 20 meter hög. Grenarna och bladen var vid god vigör trots att trädet var ihåligt med många hackspettshål. Ungefär en halvmeter från huvudstammen gick den andra tunnare stammen upp, den nådde samma höjd men omkretsen vid roten var endast cirka 90 cm.

Artrik flora

Den igenvuxna slogmarken som omger Storsvedsbästan innehåller en mycket artrik flora. Här växer bland annat orkidéer som guckusko (Cypripedium calceolus), ängsnycklar (Dactylorhiza incarnata) och brudsporrar (Gymnadenia conopsea).

Det beror på markens speciella betingelser, det är kalkrikt, bördigt och dessutom fuktigt, Skogsvårdsstyrelsen har klassat området som en nyckelbiotop på grund av den speciella floran och förekomsten av hotade lavar och svampar på de grova asparna.

Linden är ett ädellövträd som trivs i frisk, näringsrik, stenig mulljord. Den förekommer sällsynt i Dalarna upp till Hykjeberget i Älvdalen. Lindens nordligaste förekomster är framför allt i så kallade sydväxtberg där lokalklimatet är betydligt gynnsammare än i omgivande trakt.

Hur har Storsvedsbästan kunnat etablera sig i Gulleråsen?

Är det en fågel som fört med sig frön som hamnat i jorden under en varmare period, eller har någon en gång i tiden planterat trädet i ängen?

Linden var ett träd som människan uppskattade och brukade till mycket: löven till får och getter, blasten till rep och mattor, veden användes för bildhuggeri och kolen ruckades till kruttillverkning och ritkol. De väldoftande lindblommorna ger dessutom en utsökt honung och ett mycket smakligt te.