Rättviks kommun
Inloggning för skribenter
Personalinloggning mejlprogram

Från kalkbrott till operascen

Collage med kalksten, vägg och trappa och Tom Jones på scenen.

Kalksten, detaljer och Tom Jones på Dalhalla. Foto: © Magnus Andersson och Yvonné Öhrnell.

Kalk har varit många jordbrukares bisyssla före 1900-talet. Kalken behövdes vid byggnation, det var ett bindemedel när de skulle göra cement, och källarväggar målades med denna mjölkliknande sörja, detta för att motverka fukten i väggarna.

Historik

Kalken användes också i jordbruket som gödning. Små kalkstenar som kallas för park användes på vägar, detta blev hårt och slätt, nästan som asfalt efter en tid.

Kalkstenen brändes i en murad ugn, så kallad fältugn, under hög temperatur och det blev bränd kalk. Jordbrukarna hade ofta en gemensam ugn för att bränna kalken.

Kullsbergs Kalkförädlings Aktiebolag bildades 1898 av Bud Erik Hansson, Daniels Anders Mattsson, Petters Per Olsson, Anders Elg och Hans Öferbom. Efter några år fick firman ekonomiska problem och övergick i annan ägo.

Kalken började brytas i Kullsberget och en stor brännugn byggdes i dess närhet. Det behövdes en hel del timmer när de skulle bränna kalken. Det blev en bra inkomstkälla för bönderna som kunde avverka skog när det var barmark, och på vintern köra fram stockarna med häst och släde till timmerterminalen i Glisstjärna, som byn kallades på den här tiden.
På 1930-talet kunde det komma över 250 lass/dag. Barnen i byn gick runt bland körarna och sålde knäck som de själva hade kokat.

Kalken kom att ha stor betydelse för tillverkningsindustrin. Grycksbo pappersbruk behövde detta i cellulosatillverkningen, Falu gruva och Falu garveri behövde kalk i sin verksamhet. Senare också Domnarvets jernverk. Därmed kom också järnvägen till Rättvik 1890 som behövdes för att frakta kalken.

Det behövdes mycket tegel när de skulle mura stora brännugnar, så därför byggdes en järnvägsräls från Glisstjärna till Nittsjö, där de tillverkade tegel. I ett tidigt skede drogs vagnarna av hästar. Järnvägen fortsatte sedan till Vikarbyn där de kunde lasta över kalken till vagnar på den ordinarie järnvägen.

Kalkbrytningen fortsatte sedan på fler ställen några km från Kullsberget och järnvägen byggdes ut ytterligare.

Västbergsbon Thomas Jacobs har gjort en fantastiskt intressant utställning om kalkbrytningen, som nu finns att beskåda i Dalhalla, som tidigare kallades för Draggsängarna när kalkbrytningen var igång.

Detta var lite historik som jag har hörts berättas om av min släkt som är Bud-släktet.

Nu ska jag berätta om mina egna upplevelser från 1950-talets början då jag föddes i Kullsberg.

Kalkförädlingen hade nu blivit en storindustri. Ett tvåvåningshus i rappad cement hade byggts upp, på övervåningens högra sidan var kontoret och den vänstra matsalen Nedervåningen var verkstad och utanför var uppställningsplats för lastbilarna när de inte användes.
Hästtransporterna hade nu bytts ut mot lastbilar och det var många timmerbilar som lossade sin last på timmerterminalen. Där fanns en stor travers som gick på räls parallellt med timmervältorna.

När kalkberget var uttömt så flyttades brytningen till Amtjärn, Skålberget och Draggängarna.

Jag kommer så väl ihåg det svarta loket med sina ovala fönster… Jag blev så glad när jag hittade bilder på tåget i en sammanställning på biblioteket som Roland Andersson gjort, en bildbilaga till "Kalkbränning som binäring". Den enda bilden jag har haft fanns i mitt minne. Konstigt nog så tyckte jag att det såg mindre ut när jag var liten, än vad det såg ut att vara på bild. Kanske att det fanns flera tåg?

Stora brännugnar hade byggts upp och skorstenarna syntes på lång väg. Brännarna jobbade i skift för att kunna kontrollera ugnarna, de eldade längst ner i ugnen, och det behövdes mycket ved. Kalkstenen fylldes på uppifrån genom ett hål som såg ut som en portal. Utifrån kunde de avläsa på röken ur skorsten när ugnen var nytänd, och när kalken var färdigbränd.

En byggnad fanns uppförd runt brännugnarna som inhyste en matsal för arbetarna, ett sluttande tak fanns över det nersänkta, smalspåriga järnvägsspåret som gick in i byggnaden. Cementgolv fanns runt ugnarna, och det var mycket tacksamt att sopa där för dammet yrde så det stod härliga till, och när vi var 4-5 år så ville vi att det skulle synas att vi uträttade något.

Ett annat tidigt minne som jag inte vågat berätta om tidigare är när jag står på kanten till Kullsberget och tittar ner. Jag visste att det var farligt att vistas där uppe men jag var ju tvungen att testa, och kanten höll. Men det var långt till botten!

Jag hade inga jämnåriga i min närhet, de andra barnen i byn var ju jättestora; de gick i skolan. När de kom hem så fick jag vara med i deras lekar, men jag fick för det mesta ligga i en barnvagn och vara bebis.
Det var nog därför som jag så ofta var med Kullsbergsarbetarna, jag måste nog ha varit en belastning många gånger så frågvis som jag var. Fick ofta vara med när pappa körde lastbil mellan Kullsberg – Draggängarna, Grycksbo och lastkajen vid järnvägsstationen i Rättvik.

Jag kommer tydligt ihåg bommen som fälldes ner i Draggängarna som hade en skylt där vi kunde läsa (om man var läskunnig): Sprängning pågår, stäng av radiosändare. Då skulle alla som inte deltog i sprängningen vistas inne i rastkojan. En varningssignal tjöt före och efter sprängningen.

När kalken fraktades så ramlade ofta kalkstenar av bilarna. En gång plockade jag kalkstenar i en plasthink, och när jag senare skulle flytta den så ramlade botten ur, det var osläckt kalk som frätte sönder plasten.

1991 upphörde kalkbrytningen i Draggsängarna och en epok gick i graven.

Vad hände sen...
Resten är nutid och stavas Dalhalla.

Viola Länsmans Haglund

Kontakt

Webbredaktionen
webmaster@rattvik.se
0248-70 125